Att ett sms kunde göra så stor skillnad! Eller om det var den där musiken som skulle duga till och med att dö till. En kväll ensam, fast utan ångest. Den första sedan hon dog och han försvann med mitt hopp. Jag har nästan glömt bort hur det känns, men nu känns det. Jag får samma känsla som kan komma när en försöka gripa tag i årets längsta dag, sagolikt och vemodigt av all förgänglighet.
Men jag försöker tänka som A skulle ha sagt: "aha, ett framsteg!".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar