Ring ut det gamla innan det nya kan komma in.

2009.
Kärlek, vänskap, njut, förgänglighet, sommarhimmel och nya bekantskaper, tvivel och ambivalens, sorg, svek, ångest, ilska under munkavle, magkatarr, överlevnad, syre och snöfall.

Två isolerade själar som lever för varann och längtar.

När de starkaste livlinorna gått av, den lilla ljuspunkten ryckts bort och de sköra trådarna för en stund inte syns under månskenet som gått i moln, är det lätt att glömma bort vad det är för mening med att överleva. Även om jag vet hur ledsna de skulle bli om jag hoppade är det inte motiverat att hålla sig här bara för deras skull. Och ibland inte heller för snögnistret, luften och rådjurens.

Jag måste hitta något annat. En framtidskärlek som bara inte dykt upp än, men som finns där lika stark ändå. Ett hopp om att en gång få ta hand om den där hivsmittade ungen i sydafrika som jag läste om i rädda barnens tidning någon gång i våras när mitt eget liv ännu inte hade spruckit. Eller han den lilla killen jag hörde om från ett av behandlingshemmen, han som ingen ville ha. Går det att leva för någon en aldrig träffat? Jag tror det. Jag hoppas. Det måste gå.

När applåderna tystnat.

Lite senare på natten en insikt mot det fuktiga örngottet. Den att en stor del av sorgen över den krashade relationen handlar om samma känsla. Känslan av att inte vara värd att prioritera ens i några dagar till. Än mindre en sommar. Ett liv. Och inte ens när det var som allra allra jävligast med allt det andra, när det kom till kritan. Känslan av att vara så värdelös att mina känslor inte räknas.

Den känslan går med mig som en lång skugga till och med i mörkret nu för tiden. Finns inget sätt att fly från den. Bara vara, bara acceptera. Jag försöker hela tiden bråka och slåss mot den, hävda min rätt. Men när de som borde varit närmast alla lagt sin slutgiltiga röst på värdelös är det svårt att hålla något annat levande. Det är inte alltid de (än så länge) riktiga vännerna når fram.

-Hej, mitt inre är värdelöst i hans och hennes ögon. Och i deras ögon. Vill du älska mig ändå?

Teatern För Allas Bästa.

Låtsasjul. Middag med vin och nybakat bröd. Familjetraditionen "alla får julklappar utom äldsta dottern". Deras försök att släta över. Det krångliga i att behöva köpa ett presentkort. Mitt försök att verka oberörd. Ingen vill ju vara krånglig så här i juletid, eller annars heller. Gud förbjude att någonsin vara krånglig. Att bli tänkt på i förväg. Behov är krångliga. Här vill vi bara ta det lugnt och ha glada miner.
Här är ska du få en slant istället så kan du köpa något du gillar. Hur mycket vill du ha?

Men äldsta dottern som nu för tiden är vuxen och har heltidsjobb vill inte ha pengar. Det behövs inte, ingen fara.

Efterrätt, men vad gott, är det egenplockade bär?

Flykten innan det blir för mycket. På pendeltåget hem är det nästan inga människor. Så tomt att det går bra att gråta hela vägen till Karlberg utan att störa någon.

Med gitarren i knät

Julen är mer än de andra tiderna. Saker ställs på sin spets och det stora blir större, det kalla blir kallare. Det ensamma blir nästan outhärdligt ensamt. Jag har börjat umgås med gitarren igen, det är så skönt med någon som svarar lite. Tack till exempel till Lasse och Li för de enkla ackorden.

D E A
Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
D E A
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha
F#m D
Jag skulle unna mig och drömma, hundra mil genom Europa,
E A
om en främling lika tillitsfull som du
D E A
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu

D E A
Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
D E A
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten
F#m D
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,
E A
ingen känner mig så väl som du
D E A
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu

Små tacksamheter.

Hur fint kan det inte vara att få en bultbräda i för tidig julklapp? Bara så svårt att veta om jag ska ha den kvar hemma i den lyhörda lådan för privat bruk, eller om den kan komma till bättre användning på jobbet. Den kanske får ha växelvis boende. Den kanske rent av får åka med i väskan varje dag.

Tiden.

Fredagsmys.
Lördagsfrys.
Söndagssorg.

En kväll med sorl, skratt och skrammel. En natt med snö och tusen fotspår, två och två fötter bredvid varandra genom tankar och känslor och storm.

Imorgon är den mörkaste dagen. Sen vänder det.

nynn

Och som skatan satt på taket.

Finvård.

På östermalm finns jobbets företagshälsovård inrymt i ett gammalt hälsohus. Jag var där för att bli friskförklarad. Högt i tak, designade stolar i väntkorridoren, stora ljusa lokaler, ostressade läkare. Kort och gott ett studiebesök i den öfre världen. Jag kunde inte tro att det var sant. Så långt ifrån de gullaserade vävtapeterna i de sprit+latex+dagisluktande lokalerna på landstinget. Det är alltså så vi gör skillnad på folk och folk?

Som hej ungefär.

Svartsynt och ensam på råkalla uppsalagator i ett tappert försök att handla julklapp på second hand. Så ensam och kall i sinnet att ett sekundlångt leende från en oanspråkslös grå man i sina bästa år fick mig ur balans. Tack främmande du för den lilla gnuttan ljus. Om du visste vad jag behövde den där blicken. Om du visste hur länge jag ville släppa fram de små tårarna du lockade fram. Du var den första som såg mig den dagen.

En kväll med ett par sockor.

I år är det ett paket för lite i den där lilla högen som alltid hamnar på golvet, i ett hörn där det under andra omständigheter hade kunnat stå en liten julgran.

Ett par randiga sockar i storlek 44 kan lätt göras om till 39. Bara att repa upp i tårna och minska lite tidigare. Nu kan dom värma mina fötter. Det behövs.

Det som inte kan beskrivas.

Att sitta på en buss och sticka vartannat varv på en liten liten mössa.
Att komma fram och ge den. Från oss.

Att gå på släktmiddag och ha något gemensamt. Att vara udda tillsammans.

Att hålla ena handen i den andras och den andra på styret, i farten.

Att somna i varandras armar efter den gemensamma tanken på att nästa gång vi stickar en liten liten mössa ihop kanske det är till vår egen. Att inte våga tänka det men göra det ändå, och tro att det kommer att gå.

Att ha olika sovtemperatur och försöka kompromissa med täcke på av täcke av. Att inte kunna somna utan den andres andetag.

Att kämpa med sig själv för att fortsätta älska. Att kämpa med den andre.

Att bli rädd.

Att försöka tänka ut vad kärlek är och aldrig bli klar. Att konstatera att summan av delarna inte på långa vägar räcker till för att omfamna helheten.

Skum skam.

Helt plötsligt skäms jag nästan hela tiden, för minsta småsak (eller storsak). Fel ord här, fel blick där. Aldrig kunna göra riktigt rätt, utan att egentligen göra särskilt fel heller. Onödigt kanske. Men när alla fel när som helst kan läggas ihop till en hög som leder till domstol och avrättning är det lätt att gå med spirande ånger och rosigt rädda kinder.

Ensamfru.

Det är härligt att få vara ledig på en vardag såhär. Inte ha något inplanerat, inte ha någon inplanerad. Bara få rå om sig riktigt och vandra ensam i grådaskigt mörker utan paus och vila. Mellan låtarna, distraktionsförsöken, hör jag sekundvisarens tröstande tick. Varje sekund är en levd sekund, en avklarad sekund, en sekund mindre.

Om jag åtminstone kunde få mens någon gång, lite mensvärk skulle pigga upp, ett sorts sällskap. Men det kommer bara tårar och jag fortsätter vänta och vandra och vänta och vandra. Varför kommer inget? Varför kommer ingen? Jag har bakat och städat och... hallå?

Att ringa ut det gamla

På helgerna kommer det tidningar från den stora världen i min brevlåda, fastän jag inte har betalat för dem. Jag börjar med dödsannonserna, för de är verkligast.

så liten plats en människa tar på jorden
mindre än ett träd i skogen
så stort tomrum hon lämnar efter sig
en hel värld kan inte fylla det

God morgon.

Cancerdrömmar inatt. A var där och levde, men hon var så sjuk, och jag vågade knappt gå nära. Och så hon den andra med samma sjukdom, som jag plötsligt kom under ytan på.

Vaknade med fullmånen strålandes rakt i ögat, bländad. Insikten om det sköra i livet har hållit pulsen uppe hela morgonen. Och jag vaknar faktiskt inte längre död, bara lite rädd och ensam. Rädslan får hjärtat att dunka som besatt hur mycket jag än försöker andas och lugna ner mig. Som om hjärtat verkligen vill visa att det fortfarande slår och håller mig vid liv. Levande liv.

En ny fas.

Nätterna blir så konstiga och förvirrade när jag hela tiden måste drömma mardrömmar. Vakna outvilad med ilska och besvikelse i kroppen vid 4, 5, 7... Spendera dagen med att vilja sova och försöka åstadkomma något vettigt. Jävla idiot. Jävla idiot. Jävla idiot.

Hur ska ilskan försvinna när den måste hållas kvar inuti?

Shut your mouth.

Jag drömde att han bad om ursäkt i natt. Han ville ha mig tillbaka. Det var underbart, men så fort jag köpte det spikade han in mig i en garderob, som en likkista. Jag vill inte tillbaka till den där kistan. Jag vill ur den. Och jag vill inte ha munkavle längre. Aldrig mer vill jag ha det.

Compact rehab.

En kväll. En middag. En person.
Romantik med mig själv. Jag dog inte av det heller. Men har tänkt lite på om han inte saknar våra fredagkvällar. Det där otvugna i det.

Tvåsamheten lyser med sin närvarande frånvaro. Någon annan gång, på en annan planet, ska jag ha nya fredagkvällar som är ännu bättre.

Virus i systemet

Magsjuka i huvet. Och lite i magen. En väldigt konstig känsla av att vara urlakad. Men säkert ingen fara, jag ska nog se att det går över.

Men på tal om syltryggar...

...fick jag det här skickat till mig av en slump, från någon som inte kände till hur landet låg.

http://www.youtube.com/watch?v=70CBwnVns5g

Olika sorters avslut.

Försöker variera sorgen med ilska. Tror jag behöver någon som knuffar mig över gränsen, men snart är jag där. Något som hjälper till är när den människa som betytt mest för mig och som jag stått närmast väljer att säga upp kontakten permanent via sms. Och i sms:et väljer att trycka till mig en sista gång riktigt jävla hårt, med ett "när vi hörs gör jag mig illa, jag får asmycket ångest. när vi inte hörs klarar jag mig fint i livet. jag vill inte att höras mer" (ungefärcitat för jag raderade det tyvärr lite för snabbt).

Under sorgen finns glädjen.

Mot det kalla novemberregnet blir de kroppstempererade dropparna en så skön kontrast. En sorgupplevelse utöver det vanliga.

Vid midnattspromenaden kom en flock änder emot mig och kvackade sitt tysta lugna ljud. Jag blev stående. Nu förstår jag tjusningen med att vara ett svenskt träd som står rotat genom årstider av regn och sol, lyckan av att känna temperaturskillnaderna utan att beröras.

Kärleksanorektiker.

I dubbel bemärkelse.

Svältfödd på kärlek, svårt att nära kroppen med mat. Kilona slinker undan ett efter ett. Försöker pressa i mig gröt till lunch men det går inte, blir mätt på två tuggor och får ont i magen efter en halv skål. Undrar hur jag kommer att se ut om detta fortsätter länge till. Samtidigt är jag lite fascinerad. Hur jävla mycket kan man gå ner i vikt mot sin vilja? Konstigt det här med den föränderliga kroppen. Jag känner mig liten och jag krymper.

Söndag i sängen.

Hej söndag förmiddag. Kompakt och grå står du här.
Hur länge sen är det solen var framme? Vet inte, minns inte. Spelar ingen roll, det gråa matchar mitt inre och efter ett tag vänjer man sig vid det som inte förändras.

En dag som denna skulle vara perfekt för parighet och romantik. Ligga kvar i sängen, baka scones och koka te, äta, gå och lägga sig igen, hångla, ha sex, duscha, tvåla in varandra och sjunga lite, torka sig långsamt. En promenad i omgivningarna utan att ha något att säga varandra. Bara vara. Känna lite på det där inre skavet om att kanske, kanske finns det någon som skulle vara bättre, lite mer passionerad, lite mer kärleksfull och spontan. Gå hem och laga en fin söndagsmiddag för man måste faktiskt unna sig lite när det är såhär grått och trist, liksom pigga upp sig ju, sitta ett tag framför varsin dator, kanske läsa ett tag och sen gå och lägga sig igen med ryggarna mot varandra. Skav skav. Det hade varit perfekt just idag.

Ersättbar.

Jössesflickormusiken i öronen, den fyller hela huvudet när det är som bäst. Då kan jag andas. Och i natt har jag till och med sovit så mycket att jag vaknade före radion.

Igår var jag hos en fin gammal 68, vi pratade feminism, döden, livet. När vi kom till avsnittet fuldumpad och ersatt påpekade hon vilken genusklassiker det är att män skaffar någon ny att distrahera sig med så fort de separerat från någon viktig. De klarar sig inte själva, utan den där bekräftelsen. Trodde 68an.

Och jag som alltid har tänkt att det är mig det är fel på.

Skitknölar

Cancer cancer cancer cancer cancer. Fan vad alla ska ha cancer nu då.
Ikväll hittade jag kyrkogården. Att gå runt där och gråta en timme hjälpte. Lite som att hitta en ny trygg plats, istället för det gamla kollektivet och det där. En plats där det iofs inte finns några människor som pratar, skrattar, skriker eller lagar mat om jag behöver. Men väl en och annan ande, och en påminnelse om livets litenhet och storhet.

Ticktack.

Tack kära tid som går. Tack alla sekunder.
På kvällen kan jag lyssna på klockan och tänka en, en, en, en, en... Hela tiden en sekund närmare döden. Och en sekund längre bort från det raserade korthuset kärleken.

Senaste nytt

Enligt någon ny forskning behöver man inte bearbeta sorger längre. Allt är normalt och huvudsaken är att man är lycklig.

Och samtidigt i mitt huvud: hur ska man kunna ta in något nytt i sitt hjärta utan att rensa igenom det ordentligt, binda upp alla gamla trasor och täppa till hålen?

Joj sammanfattade det bra:
"Skit i om de är lyckliga. Jag vill ha någon som vågar vara olycklig."

Ett besök

Ibland händer det att någon stoppar in mig i ett täcke och säger något viktigt. Den här gången var kanske den bästa:
"när du hittat balans inuti kommer balansen utanför av sig självt".

Ojoj, dagens astronauter...

"Men trots att kolleger och annan personal vid minst två tillfällen varnat för att fyllekörning av rymdfärjan hotar säkerheten uppges flygningarna inte ha stoppats."

från en artikel på dn.se.

Vi har det bra

Det finns något oerhört befriande med att sitta i baksätet på en liten bil, inklämd och oförmögen att ta sig någonstans. Bara sitta där och bli körd. Någon annan har kontrollen och det är bara att följa med. Som att vara barn igen, inbyltad i overall och mössa, i tryggt förvar. Maktlös, och för en stund utan ansvar för sitt eget liv.

morning has broken

Minnet är avstängt när en sover, och de där första sekunderna av vakenhet har det inte kickat igång än. Några sekunder av att knappt veta vem jag är som ligger där i den där varma kroppen. Några sekunder av att allt känns bra. Och sen plötsligt blixtrar det till i några neuron där inne i hjärnan, och insikten om hur det ligger till kommer som ett kallt stentäcke.

Ensamheten, sorgen. Längtan efter att bara få fortsätta sova och sova och sova tills det blir vår.

erase, rewind

När ska jag slänga hans tandborste? Den som har stått där i det blåa glaset så länge att den blivit en del av inredningen. En del av det inre.

När ska jag radera hennes nummer, hon som aldrig mer kommer att svara i någon telefon?

anpassat ordspråk

Tiden går fort när man har ångest. Eller är det bara dåligt minne som gör att det känns som det inte hänt något på dagarna?

orden

Jag tror jag behöver orden igen.

En sommar har gått, och mitt korthus till liv har rasat inom loppet av några veckor. Det har blivit dags att inse att jag andas, och så småningom börja bygga från grunden. Försöker se det som att jag snart ska födas in i nästa fas i livet. Den traumatiska förlossningen och den kalla ljusa starka världen med alla dess intryck är något jag måste igenom för att komma vidare.

Bygga bygga.
Eller som en klok person skrev till en annan: det är dags att börja fylla på med nya bilder.

brottsplats

Den sista natten grät vi.

de små sakerna

Basilikan från i somras började blomma strax innan hon dog.

Notering.

Jag bor så långt utanför stan att främmande människor pratar med varandra, och med mig, i omklädningsrummet på friskis. Två gånger har det hänt!

Ilskan sjuder i förorterna.

Nu har det hänt. FÖRTRYCKET har letat sig ända upp till Stockholms vita välutbildade överklass!

"– Jag är så engagerad därför att jag är så heligt förbannad, det är ett övergrepp på oss som individer och konsumenter, säger Åke Westberg."

Är det rasismen? Homofobin? Sexismen? Kvinnomisshandeln? Har det flyttat in flyktingar i ett av Stockholmsområdets flådigaste bostadsområden som har berättat för de boende om hur världen också kan se ut? Näerå, det skulle aldrig flyktingar ha råd med och de där jädra kommunisterna som tror att vi lever i ett patriarkat kan väl ta och vakna upp någon gång. Åk ut till norra Ängby ska ni få se på verkligt lidande!

För det som inträffat i bland annat Enskede och norra Ängby är en annan typ av övergrepp: Stockholm Gas har beslutat sluta leverera gas till området. Det kommer innebära att Herr Åke Westberg och hans grannar Stenmark och leBlanc kommer att behöva installera el för ca 200 000 kronor i sina tiomiljonerskåkar. Stackarna. Och med sådana efternamn förstår man ju att bankerna kommer att fnysa om någon av dem skulle behöva krypa till korset och ta ett lån (gud förbjude).

Den tragiska nyheten står att läsa i DNs nätupplaga, http://www.dn.se/sthlm/villaagare-tar-strid-for-gasen-1.871851. Som av en slump finns bara några rader längre ned en annan nyhet om övergrepp, nämligen ett brödrapar som systematiskt förgipit sig på barn de suttit barnvakt åt under drygt tio års tid sammanlagt. Den yngsta är född 2007. Vilken tur att det finns stödgrupper och terapi för våra offer.

Förkylningsunderhållning.

Nu försöker jag föreställa mig konst på temat Moberg-Broberg.

Typ utvandrarna, mörkret under däck på båten, alla har löss och spyr, Karl-Oskar har en liten löskuk istället för näsa och drar sexistiska ordvitsar för att pigga upp Kristina som ligger och får missfall i en pastellblommig hink.

En vanlig söndagkväll i kollektivet.

M står vid spisen och lagar en rejäl gourmétmiddag: ugnsrostad potatis, kikärtsbiffar med oliv och valnöt, senapssås. Jag och H sitter vid köksbordet och pratar under tiden. M tar lite färska kryddor från trädgården och sätter den sista touchen till kikärtssmeten. Vi bubblar på om havandeskap, hur jobbigt H tyckte att det vara att vara pank, hemlös och gravid. Barnen leker på övervåningen, hoppar i trappan fast de inte får.

M lägger biffarna i pannan, ett perfekt fräsande ljud. H reser sig upp för att hämta något utanför köket, tittar ner på golvet på en liten mörk klimp.
- Men, det ligger ju BAJS här!

Hon tar lite toapper, plockar upp bajset och lägger det i papperskorgen i köket. Någon klinkar på pianot i vardagsrummet. Och jag skrattar mig dubbelvikt. Livet rullar på.

Oillo ajo.

Jag jobbar på att sluta äta socker och har en svampinfektion i fittan att tacka för denna hälsonyck.

Jag försöker lura mig att andra saker är socker. Fryst banan mixad med sojamjölk => glass! Jorå. Nästan precis som glass, med lite god vilja. Kanske inte riktigt lika roligt, när en är på det humöret.

Idag kröp jag till korset och ringde vårdcentralen. Jag som är fittrådgivare med halva sveriges feministliga. Vilken skam. Mina naturknep som funkat så bra i alla år. Men den här gången är det mig en envis jävla svamp som vägrar gå bort. Jag bad om dödsmördarmedicin.

Sjuksköterskan som svarade frågade om jag brukade ha problem och om jag provat apotekets salva. Efter lite förklaringar om att den inte är bra undrade hon hur jag brukar göra istället. Jag försökte slingra mig in i det längsta och svarade bara med det diffusa "lite huskurer och sådär". Hon envisades med att få veta vad. Jag sa att hon skulle tycka jag var knäpp. "Nejdå, jag har jobbat länge här" svarade hon lugnande.

Ok, skyll dig själv, tänkte jag, och avslöjade mitt hemliga trick med vitlök och olivolja. Även kallat fittcaprese.

- Men... men... stoppar du liksom in vitlöken... eller hur gör du? Är du inte rädd att den ska fastna... det är ju FRÄTANDE!

Well well. Antar att man blir skeptisk till sinnet efter några års hjärntvätt på medicinska fakulteten. Vi andra kan fortsätta gnida in muttan med naturens egna i godan ro.

Pannkaksmisär.

Snart 27 år fyllda har jag idag lyckats med min näst sämsta pannkaksstekning någonsin. Det började egentligen med att jag haft en gammal sunkig stekpanna där teflonbeläggningen lossnar och lämnar svarta flagor i allt. Jag har äntligen unnat mig en ny, lyxig traktörpanna som skulle visa sig mindre lämpad i pannkakssyfte.

Recept på det veganska misslyckandet:

5 dl sojamjölk
2,5 dl mjöl
1 tsk salt

1. Steker i traktörpanna på lilla plattan "för att den stod på den plattan från början". Pannan är sprillans ny och så glidig att det liksom aldrig blir någon yta på pannkakan. Den blir liksom kokt.

2. Inser att det inte blir bra på teflon och med så liten botten, byter till gjutjärnspanna på stora plattan. Otålig och värmer för snabbt. Allt fastnar.

3. Jag tänker att man borde kunna göra "scrambled pannkaka" och rör ihop allt till en gegga. Det kunde man inte.

4. Geggan fastnar också i gjutjärnspanan och jag försöker steka den i traktörpannan istället. Stekpannor överallt.

5. Det funkar inte att steka scrambled pankaka i traktörpanna heller, det som händer är istället att geggan klibbar ihop sig till en boll.

6. Man kan ju inte slänga mat, så jag äter degbollen med lite stekyta inmosat inuti. Eftersom jag inte brukar gilla sylt till pannkakor har jag gjort guacamole att ha i, som typ crêpes. Nu blev det väl inte riktigt så crêpesigt som jag tänkt mig:

En annan väntan.

Efter 40 timmars värkar, med en barnmorska liggandes på magen och sugklocka manövrerad av en av de andra i det 8 personer stora förlossingsteamet, har Lo klämt ut en liten människa ur sig. Illröd, i smärta, med dropp och energibrist.

Det är så svindlande, sjukt. Dels det med den lilla människan, dels det med den stora smärtan. Jag mår faktiskt illa när jag tänker på saken. Smärtan alltså.

Jag ska anteckna till mig själv i guld att aldrig någonsin skaffa barn om jag inte är satan i helvetes motiverad till det. Mer motiverad än jag varit till något annat i hela mitt liv. Uuuhh!

redan maj.

Slutet närmar sig. Nuet är aldrig så underbart som när det håller på att bli ett då.

Väntans tider.

Idag testade jag ett av ägglossningstesten jag fått. Inga ägg.

Tänk det finns så mycket prylar. En liten sticka att doppa i kisset, och så talar den om ifall det är ägg på väg. Vad den kan, den lilla stickan.

Men inga prylar som kan göra sex säkert och samtidigt helt bra. Det osäkra sexet kanske helt enkelt är det bästa. I alla fall just precis när det händer. Sedan är det veckorna av nervös väntan, och löften om att aldrig mer. Och till nästa cykel har en lärt sig att det ju gick så bra förra gången, trots allt slarv.

Faen att de långsiktiga konsekvenserna alltid ska vara så satans långt borta.

Söndagstårtan.

Helgen har varit för jäkla fin, som vanligt nu för tiden. Då jag inte har något att anmärka på blir det recept på en saffranskaka med hallonfluff:

Kasmet:
4 dl vetemjöl
3 dl socker
3 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
2,5 dl sojagrädde
75 gram smält mjölkfritt margarin
en nypa salt
(om man vill kan man riva i lite mandelmassa i smeten)

Hallonfluff:
1 pkt coconut cream
ca 2 dl hallon
ett par tsk florsocker


Stöt saffranet tillsammans med socker och salt. Blanda med de andra torra ingridienserna. Rör i smält, lite svalnat margarin och sojagrädde.

Häll smeten i en kakform med löstagbar kant, grädda i ca 30 minuter i 200 grader.

Låt kakan svalna innan du har på hallonfluffet, som tillverkas genom att vispa kokosgrädden och florsockret med elvisp ganska länge, det blir fluffigare och fluffigare. Blanda i hallonen i slutet.

Konsumtionssamhället.

Omklädningsrummet på gymet.

Smal 35+:
- Jag köpte ny TV igår förresten.

Smalare, 35+:
-Vadå, var den gamla trasig eller?

Smal:
- Nej, men jag köpte ju ny TV-bänk, och den gamla tv:n passade inte till den.

Svart guld

Strosade en stund på DagLivs Fridhemsplan igår, och fick bland annat ner en påse finsk ekologisk lakrits med havrekli i varukorgen. Så jäkla helylle! Och färska lakritsbalkar med sin saftiga konsistens, de e jädrit gött de.

Vad vacker du är.

Det var en så vacker man på tåget idag. Han var ganska lång och lite tjock, ljust hår och långa ögonfransar. På överkroppen en flätstickad lila bommulströja, en kaffefläck på magen. Han såg drömsk ut. Lite vemod i blicken.

Jag ville säga till honom att jag fin, men det gick inte. För då skulle han tro att jag raggade på honom och det gjorde jag ju inte och det var kanske lika bra för jag hade säkert bara ägglossning ändå och imorgon kanske han skulle se lika ointressant ut som alla andra maän igen och så skulle han gå och undra när han skulle stöta på den där svettiga tjejen nästa gång så jag skulle få ducka på tåget jämt och ta bussen istället.

Godmorgon solstråle!

Vaknar vid tio av ett sms från jj:

"hej feminist k. vet du var man kan köpa boxertrosor?"

Nej, jag vet inte. Boxertrosor brukar vara för lösa och korta i benen. De flesta jag känner som gillar boxer har "herr"kalsonger.

Svar lite senare från jj:

"Men herrkalsonger har en så onödigt stor snopplats som putar ut... fan vad kul det är att alla kvinnor ska ha trosor som åker in i rumpan"

Jo, det är kanske så. Alternativet är stringtrosor, som ju i allra högsta grad sitter i röven, men bättre att ha en liten bit tyg mellan skinkorna än att hela trosorna ska sitta där, som någon stringoptimist sade en gång.

Så på en cykelsemester förökte jag en gång med string. Tänkte att det skulle vara bra för skinkorna att slippa skarven. 7 mil senare hade trosorna liksom klibbat fast i rumpan. Det blödde varje gång jag sket under ett par dagar efteråt.

Nu försöker jag gradvis ersätta mitt underklädsförråd med tanttrosor, de brukar sitta som de ska.