Ring ut det gamla innan det nya kan komma in.

2009.
Kärlek, vänskap, njut, förgänglighet, sommarhimmel och nya bekantskaper, tvivel och ambivalens, sorg, svek, ångest, ilska under munkavle, magkatarr, överlevnad, syre och snöfall.

Två isolerade själar som lever för varann och längtar.

När de starkaste livlinorna gått av, den lilla ljuspunkten ryckts bort och de sköra trådarna för en stund inte syns under månskenet som gått i moln, är det lätt att glömma bort vad det är för mening med att överleva. Även om jag vet hur ledsna de skulle bli om jag hoppade är det inte motiverat att hålla sig här bara för deras skull. Och ibland inte heller för snögnistret, luften och rådjurens.

Jag måste hitta något annat. En framtidskärlek som bara inte dykt upp än, men som finns där lika stark ändå. Ett hopp om att en gång få ta hand om den där hivsmittade ungen i sydafrika som jag läste om i rädda barnens tidning någon gång i våras när mitt eget liv ännu inte hade spruckit. Eller han den lilla killen jag hörde om från ett av behandlingshemmen, han som ingen ville ha. Går det att leva för någon en aldrig träffat? Jag tror det. Jag hoppas. Det måste gå.

När applåderna tystnat.

Lite senare på natten en insikt mot det fuktiga örngottet. Den att en stor del av sorgen över den krashade relationen handlar om samma känsla. Känslan av att inte vara värd att prioritera ens i några dagar till. Än mindre en sommar. Ett liv. Och inte ens när det var som allra allra jävligast med allt det andra, när det kom till kritan. Känslan av att vara så värdelös att mina känslor inte räknas.

Den känslan går med mig som en lång skugga till och med i mörkret nu för tiden. Finns inget sätt att fly från den. Bara vara, bara acceptera. Jag försöker hela tiden bråka och slåss mot den, hävda min rätt. Men när de som borde varit närmast alla lagt sin slutgiltiga röst på värdelös är det svårt att hålla något annat levande. Det är inte alltid de (än så länge) riktiga vännerna når fram.

-Hej, mitt inre är värdelöst i hans och hennes ögon. Och i deras ögon. Vill du älska mig ändå?

Teatern För Allas Bästa.

Låtsasjul. Middag med vin och nybakat bröd. Familjetraditionen "alla får julklappar utom äldsta dottern". Deras försök att släta över. Det krångliga i att behöva köpa ett presentkort. Mitt försök att verka oberörd. Ingen vill ju vara krånglig så här i juletid, eller annars heller. Gud förbjude att någonsin vara krånglig. Att bli tänkt på i förväg. Behov är krångliga. Här vill vi bara ta det lugnt och ha glada miner.
Här är ska du få en slant istället så kan du köpa något du gillar. Hur mycket vill du ha?

Men äldsta dottern som nu för tiden är vuxen och har heltidsjobb vill inte ha pengar. Det behövs inte, ingen fara.

Efterrätt, men vad gott, är det egenplockade bär?

Flykten innan det blir för mycket. På pendeltåget hem är det nästan inga människor. Så tomt att det går bra att gråta hela vägen till Karlberg utan att störa någon.

Med gitarren i knät

Julen är mer än de andra tiderna. Saker ställs på sin spets och det stora blir större, det kalla blir kallare. Det ensamma blir nästan outhärdligt ensamt. Jag har börjat umgås med gitarren igen, det är så skönt med någon som svarar lite. Tack till exempel till Lasse och Li för de enkla ackorden.

D E A
Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
D E A
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha
F#m D
Jag skulle unna mig och drömma, hundra mil genom Europa,
E A
om en främling lika tillitsfull som du
D E A
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu

D E A
Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
D E A
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten
F#m D
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,
E A
ingen känner mig så väl som du
D E A
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu

Små tacksamheter.

Hur fint kan det inte vara att få en bultbräda i för tidig julklapp? Bara så svårt att veta om jag ska ha den kvar hemma i den lyhörda lådan för privat bruk, eller om den kan komma till bättre användning på jobbet. Den kanske får ha växelvis boende. Den kanske rent av får åka med i väskan varje dag.

Tiden.

Fredagsmys.
Lördagsfrys.
Söndagssorg.

En kväll med sorl, skratt och skrammel. En natt med snö och tusen fotspår, två och två fötter bredvid varandra genom tankar och känslor och storm.

Imorgon är den mörkaste dagen. Sen vänder det.

nynn

Och som skatan satt på taket.

Finvård.

På östermalm finns jobbets företagshälsovård inrymt i ett gammalt hälsohus. Jag var där för att bli friskförklarad. Högt i tak, designade stolar i väntkorridoren, stora ljusa lokaler, ostressade läkare. Kort och gott ett studiebesök i den öfre världen. Jag kunde inte tro att det var sant. Så långt ifrån de gullaserade vävtapeterna i de sprit+latex+dagisluktande lokalerna på landstinget. Det är alltså så vi gör skillnad på folk och folk?

Som hej ungefär.

Svartsynt och ensam på råkalla uppsalagator i ett tappert försök att handla julklapp på second hand. Så ensam och kall i sinnet att ett sekundlångt leende från en oanspråkslös grå man i sina bästa år fick mig ur balans. Tack främmande du för den lilla gnuttan ljus. Om du visste vad jag behövde den där blicken. Om du visste hur länge jag ville släppa fram de små tårarna du lockade fram. Du var den första som såg mig den dagen.

En kväll med ett par sockor.

I år är det ett paket för lite i den där lilla högen som alltid hamnar på golvet, i ett hörn där det under andra omständigheter hade kunnat stå en liten julgran.

Ett par randiga sockar i storlek 44 kan lätt göras om till 39. Bara att repa upp i tårna och minska lite tidigare. Nu kan dom värma mina fötter. Det behövs.

Det som inte kan beskrivas.

Att sitta på en buss och sticka vartannat varv på en liten liten mössa.
Att komma fram och ge den. Från oss.

Att gå på släktmiddag och ha något gemensamt. Att vara udda tillsammans.

Att hålla ena handen i den andras och den andra på styret, i farten.

Att somna i varandras armar efter den gemensamma tanken på att nästa gång vi stickar en liten liten mössa ihop kanske det är till vår egen. Att inte våga tänka det men göra det ändå, och tro att det kommer att gå.

Att ha olika sovtemperatur och försöka kompromissa med täcke på av täcke av. Att inte kunna somna utan den andres andetag.

Att kämpa med sig själv för att fortsätta älska. Att kämpa med den andre.

Att bli rädd.

Att försöka tänka ut vad kärlek är och aldrig bli klar. Att konstatera att summan av delarna inte på långa vägar räcker till för att omfamna helheten.

Skum skam.

Helt plötsligt skäms jag nästan hela tiden, för minsta småsak (eller storsak). Fel ord här, fel blick där. Aldrig kunna göra riktigt rätt, utan att egentligen göra särskilt fel heller. Onödigt kanske. Men när alla fel när som helst kan läggas ihop till en hög som leder till domstol och avrättning är det lätt att gå med spirande ånger och rosigt rädda kinder.

Ensamfru.

Det är härligt att få vara ledig på en vardag såhär. Inte ha något inplanerat, inte ha någon inplanerad. Bara få rå om sig riktigt och vandra ensam i grådaskigt mörker utan paus och vila. Mellan låtarna, distraktionsförsöken, hör jag sekundvisarens tröstande tick. Varje sekund är en levd sekund, en avklarad sekund, en sekund mindre.

Om jag åtminstone kunde få mens någon gång, lite mensvärk skulle pigga upp, ett sorts sällskap. Men det kommer bara tårar och jag fortsätter vänta och vandra och vänta och vandra. Varför kommer inget? Varför kommer ingen? Jag har bakat och städat och... hallå?

Att ringa ut det gamla

På helgerna kommer det tidningar från den stora världen i min brevlåda, fastän jag inte har betalat för dem. Jag börjar med dödsannonserna, för de är verkligast.

så liten plats en människa tar på jorden
mindre än ett träd i skogen
så stort tomrum hon lämnar efter sig
en hel värld kan inte fylla det

God morgon.

Cancerdrömmar inatt. A var där och levde, men hon var så sjuk, och jag vågade knappt gå nära. Och så hon den andra med samma sjukdom, som jag plötsligt kom under ytan på.

Vaknade med fullmånen strålandes rakt i ögat, bländad. Insikten om det sköra i livet har hållit pulsen uppe hela morgonen. Och jag vaknar faktiskt inte längre död, bara lite rädd och ensam. Rädslan får hjärtat att dunka som besatt hur mycket jag än försöker andas och lugna ner mig. Som om hjärtat verkligen vill visa att det fortfarande slår och håller mig vid liv. Levande liv.