Cancerdrömmar inatt. A var där och levde, men hon var så sjuk, och jag vågade knappt gå nära. Och så hon den andra med samma sjukdom, som jag plötsligt kom under ytan på.
Vaknade med fullmånen strålandes rakt i ögat, bländad. Insikten om det sköra i livet har hållit pulsen uppe hela morgonen. Och jag vaknar faktiskt inte längre död, bara lite rädd och ensam. Rädslan får hjärtat att dunka som besatt hur mycket jag än försöker andas och lugna ner mig. Som om hjärtat verkligen vill visa att det fortfarande slår och håller mig vid liv. Levande liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar