Två isolerade själar som lever för varann och längtar.

När de starkaste livlinorna gått av, den lilla ljuspunkten ryckts bort och de sköra trådarna för en stund inte syns under månskenet som gått i moln, är det lätt att glömma bort vad det är för mening med att överleva. Även om jag vet hur ledsna de skulle bli om jag hoppade är det inte motiverat att hålla sig här bara för deras skull. Och ibland inte heller för snögnistret, luften och rådjurens.

Jag måste hitta något annat. En framtidskärlek som bara inte dykt upp än, men som finns där lika stark ändå. Ett hopp om att en gång få ta hand om den där hivsmittade ungen i sydafrika som jag läste om i rädda barnens tidning någon gång i våras när mitt eget liv ännu inte hade spruckit. Eller han den lilla killen jag hörde om från ett av behandlingshemmen, han som ingen ville ha. Går det att leva för någon en aldrig träffat? Jag tror det. Jag hoppas. Det måste gå.