storm

Efter åskväder brukar det infinna sig ett kompakt lugn, någon slags harmoni och friskhet i luften. Jag har ännu inte listat ut vad mänsklighetens motsvarighet till åskväder är. Jag trodde att det kanske var ett rejält gräl, att få skrika ut sin ilska till någon som förtjänade det. Men jag börjar ana att det krävs att öronen i fråga lyssnar för att lugnet ska komma. Annars blir det bara pölsa. Nu är jag pölsa. Men är i alla fall en erfarenhet rikare.

Vintergråtsjukan:

Inkubationstid:
oklar, troligtvis oregelbundet men snabbt insjuknande, 0-12 timmar från tillfället för skada/svek.

Symtom:
kaskadgråtningar som av den drabbade kan upplevas som från en blixt från ovan, vanligtvis minst 5-10 gånger per dygn.
gråtningarna triggas ofta av små saker som exempelvis en annons från rädda barnen, ett vänligt tilltal från en främling, att se någon annan bli rörd, glad, ledsen eller annat.

Komorbiditet
Tillståndet förvärras av svaghet på grund av sjukdom eller magproblem, pms, ensamhet.

Lindras av
Sällskap är det hittills enda kända lindringen.

Prognos
Tillståndet kommer i skov med några veckor till månaders mellanrum. Än så länge finns inget botemedel men sjukdomen läker ut av sig själv på sikt. Fullt tillfrisknande beräknas ta upp till ett och ett halvt år.

Hon är så söt när hon sover.

Nattens mardröm:
Det har uppdagats att han har haft sexuella relationer med fler av mina vänner. Han tar dem ifrån mig en och en. Jag skriver avskedsbrev till dem. Till slut kan jag inte lita på någon.

Vaknar skittrött vid tio. Dags att gå upp och överleva en släktmiddag.

Långsamtverkande värme.

Att ett sms kunde göra så stor skillnad! Eller om det var den där musiken som skulle duga till och med att dö till. En kväll ensam, fast utan ångest. Den första sedan hon dog och han försvann med mitt hopp. Jag har nästan glömt bort hur det känns, men nu känns det. Jag får samma känsla som kan komma när en försöka gripa tag i årets längsta dag, sagolikt och vemodigt av all förgänglighet.

Men jag försöker tänka som A skulle ha sagt: "aha, ett framsteg!".

Ring ut det gamla innan det nya kan komma in.

2009.
Kärlek, vänskap, njut, förgänglighet, sommarhimmel och nya bekantskaper, tvivel och ambivalens, sorg, svek, ångest, ilska under munkavle, magkatarr, överlevnad, syre och snöfall.

Två isolerade själar som lever för varann och längtar.

När de starkaste livlinorna gått av, den lilla ljuspunkten ryckts bort och de sköra trådarna för en stund inte syns under månskenet som gått i moln, är det lätt att glömma bort vad det är för mening med att överleva. Även om jag vet hur ledsna de skulle bli om jag hoppade är det inte motiverat att hålla sig här bara för deras skull. Och ibland inte heller för snögnistret, luften och rådjurens.

Jag måste hitta något annat. En framtidskärlek som bara inte dykt upp än, men som finns där lika stark ändå. Ett hopp om att en gång få ta hand om den där hivsmittade ungen i sydafrika som jag läste om i rädda barnens tidning någon gång i våras när mitt eget liv ännu inte hade spruckit. Eller han den lilla killen jag hörde om från ett av behandlingshemmen, han som ingen ville ha. Går det att leva för någon en aldrig träffat? Jag tror det. Jag hoppas. Det måste gå.

När applåderna tystnat.

Lite senare på natten en insikt mot det fuktiga örngottet. Den att en stor del av sorgen över den krashade relationen handlar om samma känsla. Känslan av att inte vara värd att prioritera ens i några dagar till. Än mindre en sommar. Ett liv. Och inte ens när det var som allra allra jävligast med allt det andra, när det kom till kritan. Känslan av att vara så värdelös att mina känslor inte räknas.

Den känslan går med mig som en lång skugga till och med i mörkret nu för tiden. Finns inget sätt att fly från den. Bara vara, bara acceptera. Jag försöker hela tiden bråka och slåss mot den, hävda min rätt. Men när de som borde varit närmast alla lagt sin slutgiltiga röst på värdelös är det svårt att hålla något annat levande. Det är inte alltid de (än så länge) riktiga vännerna når fram.

-Hej, mitt inre är värdelöst i hans och hennes ögon. Och i deras ögon. Vill du älska mig ändå?