En ny fas.

Nätterna blir så konstiga och förvirrade när jag hela tiden måste drömma mardrömmar. Vakna outvilad med ilska och besvikelse i kroppen vid 4, 5, 7... Spendera dagen med att vilja sova och försöka åstadkomma något vettigt. Jävla idiot. Jävla idiot. Jävla idiot.

Hur ska ilskan försvinna när den måste hållas kvar inuti?

Shut your mouth.

Jag drömde att han bad om ursäkt i natt. Han ville ha mig tillbaka. Det var underbart, men så fort jag köpte det spikade han in mig i en garderob, som en likkista. Jag vill inte tillbaka till den där kistan. Jag vill ur den. Och jag vill inte ha munkavle längre. Aldrig mer vill jag ha det.

Compact rehab.

En kväll. En middag. En person.
Romantik med mig själv. Jag dog inte av det heller. Men har tänkt lite på om han inte saknar våra fredagkvällar. Det där otvugna i det.

Tvåsamheten lyser med sin närvarande frånvaro. Någon annan gång, på en annan planet, ska jag ha nya fredagkvällar som är ännu bättre.

Virus i systemet

Magsjuka i huvet. Och lite i magen. En väldigt konstig känsla av att vara urlakad. Men säkert ingen fara, jag ska nog se att det går över.

Men på tal om syltryggar...

...fick jag det här skickat till mig av en slump, från någon som inte kände till hur landet låg.

http://www.youtube.com/watch?v=70CBwnVns5g

Olika sorters avslut.

Försöker variera sorgen med ilska. Tror jag behöver någon som knuffar mig över gränsen, men snart är jag där. Något som hjälper till är när den människa som betytt mest för mig och som jag stått närmast väljer att säga upp kontakten permanent via sms. Och i sms:et väljer att trycka till mig en sista gång riktigt jävla hårt, med ett "när vi hörs gör jag mig illa, jag får asmycket ångest. när vi inte hörs klarar jag mig fint i livet. jag vill inte att höras mer" (ungefärcitat för jag raderade det tyvärr lite för snabbt).

Under sorgen finns glädjen.

Mot det kalla novemberregnet blir de kroppstempererade dropparna en så skön kontrast. En sorgupplevelse utöver det vanliga.

Vid midnattspromenaden kom en flock änder emot mig och kvackade sitt tysta lugna ljud. Jag blev stående. Nu förstår jag tjusningen med att vara ett svenskt träd som står rotat genom årstider av regn och sol, lyckan av att känna temperaturskillnaderna utan att beröras.

Kärleksanorektiker.

I dubbel bemärkelse.

Svältfödd på kärlek, svårt att nära kroppen med mat. Kilona slinker undan ett efter ett. Försöker pressa i mig gröt till lunch men det går inte, blir mätt på två tuggor och får ont i magen efter en halv skål. Undrar hur jag kommer att se ut om detta fortsätter länge till. Samtidigt är jag lite fascinerad. Hur jävla mycket kan man gå ner i vikt mot sin vilja? Konstigt det här med den föränderliga kroppen. Jag känner mig liten och jag krymper.

Söndag i sängen.

Hej söndag förmiddag. Kompakt och grå står du här.
Hur länge sen är det solen var framme? Vet inte, minns inte. Spelar ingen roll, det gråa matchar mitt inre och efter ett tag vänjer man sig vid det som inte förändras.

En dag som denna skulle vara perfekt för parighet och romantik. Ligga kvar i sängen, baka scones och koka te, äta, gå och lägga sig igen, hångla, ha sex, duscha, tvåla in varandra och sjunga lite, torka sig långsamt. En promenad i omgivningarna utan att ha något att säga varandra. Bara vara. Känna lite på det där inre skavet om att kanske, kanske finns det någon som skulle vara bättre, lite mer passionerad, lite mer kärleksfull och spontan. Gå hem och laga en fin söndagsmiddag för man måste faktiskt unna sig lite när det är såhär grått och trist, liksom pigga upp sig ju, sitta ett tag framför varsin dator, kanske läsa ett tag och sen gå och lägga sig igen med ryggarna mot varandra. Skav skav. Det hade varit perfekt just idag.

Ersättbar.

Jössesflickormusiken i öronen, den fyller hela huvudet när det är som bäst. Då kan jag andas. Och i natt har jag till och med sovit så mycket att jag vaknade före radion.

Igår var jag hos en fin gammal 68, vi pratade feminism, döden, livet. När vi kom till avsnittet fuldumpad och ersatt påpekade hon vilken genusklassiker det är att män skaffar någon ny att distrahera sig med så fort de separerat från någon viktig. De klarar sig inte själva, utan den där bekräftelsen. Trodde 68an.

Och jag som alltid har tänkt att det är mig det är fel på.

Skitknölar

Cancer cancer cancer cancer cancer. Fan vad alla ska ha cancer nu då.
Ikväll hittade jag kyrkogården. Att gå runt där och gråta en timme hjälpte. Lite som att hitta en ny trygg plats, istället för det gamla kollektivet och det där. En plats där det iofs inte finns några människor som pratar, skrattar, skriker eller lagar mat om jag behöver. Men väl en och annan ande, och en påminnelse om livets litenhet och storhet.

Ticktack.

Tack kära tid som går. Tack alla sekunder.
På kvällen kan jag lyssna på klockan och tänka en, en, en, en, en... Hela tiden en sekund närmare döden. Och en sekund längre bort från det raserade korthuset kärleken.

Senaste nytt

Enligt någon ny forskning behöver man inte bearbeta sorger längre. Allt är normalt och huvudsaken är att man är lycklig.

Och samtidigt i mitt huvud: hur ska man kunna ta in något nytt i sitt hjärta utan att rensa igenom det ordentligt, binda upp alla gamla trasor och täppa till hålen?

Joj sammanfattade det bra:
"Skit i om de är lyckliga. Jag vill ha någon som vågar vara olycklig."

Ett besök

Ibland händer det att någon stoppar in mig i ett täcke och säger något viktigt. Den här gången var kanske den bästa:
"när du hittat balans inuti kommer balansen utanför av sig självt".

Ojoj, dagens astronauter...

"Men trots att kolleger och annan personal vid minst två tillfällen varnat för att fyllekörning av rymdfärjan hotar säkerheten uppges flygningarna inte ha stoppats."

från en artikel på dn.se.

Vi har det bra

Det finns något oerhört befriande med att sitta i baksätet på en liten bil, inklämd och oförmögen att ta sig någonstans. Bara sitta där och bli körd. Någon annan har kontrollen och det är bara att följa med. Som att vara barn igen, inbyltad i overall och mössa, i tryggt förvar. Maktlös, och för en stund utan ansvar för sitt eget liv.

morning has broken

Minnet är avstängt när en sover, och de där första sekunderna av vakenhet har det inte kickat igång än. Några sekunder av att knappt veta vem jag är som ligger där i den där varma kroppen. Några sekunder av att allt känns bra. Och sen plötsligt blixtrar det till i några neuron där inne i hjärnan, och insikten om hur det ligger till kommer som ett kallt stentäcke.

Ensamheten, sorgen. Längtan efter att bara få fortsätta sova och sova och sova tills det blir vår.

erase, rewind

När ska jag slänga hans tandborste? Den som har stått där i det blåa glaset så länge att den blivit en del av inredningen. En del av det inre.

När ska jag radera hennes nummer, hon som aldrig mer kommer att svara i någon telefon?