Minnet är avstängt när en sover, och de där första sekunderna av vakenhet har det inte kickat igång än. Några sekunder av att knappt veta vem jag är som ligger där i den där varma kroppen. Några sekunder av att allt känns bra. Och sen plötsligt blixtrar det till i några neuron där inne i hjärnan, och insikten om hur det ligger till kommer som ett kallt stentäcke.
Ensamheten, sorgen. Längtan efter att bara få fortsätta sova och sova och sova tills det blir vår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar