Lite senare på natten en insikt mot det fuktiga örngottet. Den att en stor del av sorgen över den krashade relationen handlar om samma känsla. Känslan av att inte vara värd att prioritera ens i några dagar till. Än mindre en sommar. Ett liv. Och inte ens när det var som allra allra jävligast med allt det andra, när det kom till kritan. Känslan av att vara så värdelös att mina känslor inte räknas.
Den känslan går med mig som en lång skugga till och med i mörkret nu för tiden. Finns inget sätt att fly från den. Bara vara, bara acceptera. Jag försöker hela tiden bråka och slåss mot den, hävda min rätt. Men när de som borde varit närmast alla lagt sin slutgiltiga röst på värdelös är det svårt att hålla något annat levande. Det är inte alltid de (än så länge) riktiga vännerna når fram.
-Hej, mitt inre är värdelöst i hans och hennes ögon. Och i deras ögon. Vill du älska mig ändå?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar