Det är härligt att få vara ledig på en vardag såhär. Inte ha något inplanerat, inte ha någon inplanerad. Bara få rå om sig riktigt och vandra ensam i grådaskigt mörker utan paus och vila. Mellan låtarna, distraktionsförsöken, hör jag sekundvisarens tröstande tick. Varje sekund är en levd sekund, en avklarad sekund, en sekund mindre.
Om jag åtminstone kunde få mens någon gång, lite mensvärk skulle pigga upp, ett sorts sällskap. Men det kommer bara tårar och jag fortsätter vänta och vandra och vänta och vandra. Varför kommer inget? Varför kommer ingen? Jag har bakat och städat och... hallå?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar