Det som inte kan beskrivas.

Att sitta på en buss och sticka vartannat varv på en liten liten mössa.
Att komma fram och ge den. Från oss.

Att gå på släktmiddag och ha något gemensamt. Att vara udda tillsammans.

Att hålla ena handen i den andras och den andra på styret, i farten.

Att somna i varandras armar efter den gemensamma tanken på att nästa gång vi stickar en liten liten mössa ihop kanske det är till vår egen. Att inte våga tänka det men göra det ändå, och tro att det kommer att gå.

Att ha olika sovtemperatur och försöka kompromissa med täcke på av täcke av. Att inte kunna somna utan den andres andetag.

Att kämpa med sig själv för att fortsätta älska. Att kämpa med den andre.

Att bli rädd.

Att försöka tänka ut vad kärlek är och aldrig bli klar. Att konstatera att summan av delarna inte på långa vägar räcker till för att omfamna helheten.